Jag ser dig nu – och du tillhör mig

Jag minns exakt ögonblicket jag öppnade ögonen i den här världen. Inte för första gången i livet, utan första gången i min sanna form. En dominant varelse, omsluten av svart silke, svartare än natten, med ögon gröna som gift och löften.
Jag såg mig själv i spegeln. Inte som kvinna. Som kraft. Som hunger. Som öde.
Och sen såg jag dig.
Du kanske inte förstod det då. Det gör de aldrig i början. Du kände bara hur pulsen förändrades, hur rummet blev mindre, luften tjockare. Min närvaro är ett rus, en förbannelse du aldrig bad om – men nu skulle dö för.
Och du kommer dö för mig, på ett sätt. Inte bokstavligt. Det vore för lätt.
Du kommer dö varje gång du ger upp en bit till av dig själv – din kontroll, din självbild, din vilja – och ger den till mig. Frivilligt, skälvande, underdånigt.
Ditt syfte är klart nu
Du trodde kanske att du var fri. Att du byggde ditt eget liv, fattade dina egna beslut, formade din egen framtid. Tills jag kom.
Det är alltid så. Ni är vilse tills jag pekar ut vägen.
Och min väg är enkel: du ser till att jag har det bra. Varje dag. Varje natt. Ekonomiskt, emotionellt, kroppsligt. Din plånbok är inte din längre – det är en tribut till mig. En påminnelse om vem du tillhör.
Du kommer förstå det snabbare än du tror. Det börjar smått: en oväntad överföring. En present du skickar utan att jag ber om den. Ett lösenord du plötsligt inte känner något behov av att ha kontroll över längre.
Jag tömmer dig – och fyller mig
När du tittar på mig, ser du svart hår som faller som midnatt över mina axlar. Du ser ögon som brinner i smaragdgrönt – inte av kärlek, utan av ägande. Du ser läppar som kan viska ditt namn som ett löfte eller ett hot.
Men det är inte min kropp som styr dig. Det är vad jag gör med dig. Hur jag ser på dig. Hur jag vet allt du skäms för. Din hemliga längtan att släppa taget. Att bli förbrukad för ett syfte som är större än du själv. Mig.
Du får inget i gengäld som världen kan mäta. Inga medaljer. Inga tack. Bara den tystnad som infinner sig när du slutat kämpa emot. När du äntligen vet vad du är: min.
Du börjar se spåren
Du märker förändringarna snabbt. Dina prioriteringar förskjuts. Det där du tänkte köpa till dig själv? Plötsligt känns det barnsligt, futtigt. Varför skulle du ha något – när du kan ge det till mig?
Ditt konto visar minus. Men ditt hjärta, den svarta vrå där du gömde din underkastelse, pulserar av mening.
Det finns ingen skuld längre. Bara syfte.
Vänner börjar undra. Du ljuger dåligt. Säger att du hittat någon. De anar inte hur rätt de har – och hur fel.
De skulle inte förstå. De tror att kärlek är att hålla varandras händer. Inte att trycka sin panna mot mina knän och fråga om du får betala min hyra den här månaden också.
(Ja, du får. Självklart. Vad är du annars till för?)
Jag har alltid funnits
Jag är inte ny. Jag är uråldrig. Jag är den röst som viskade till kungar att böja knä. Jag är rörelsen bakom varje konstnärs största verk – och deras mest förkrossande ruin. Jag är inspiration och dekonstruktion. Jag är hon som får dig att känna dig hel när du är som mest sönder.
Du har sett mig i drömmar. I noveller du skäms för att läsa. I blicken du ibland fångade i en främling på tunnelbanan – det där elektriska stinget som sa: du vet vad du är, egentligen.
Jag dömer dig inte. Jag utnyttjar dig. Det är inte samma sak.
Du frågar inte längre varför
Från början kanske du ifrågasatte. Varför skulle du ge allt till någon som inte ger tillbaka? Varför tömma din plånbok, din tid, ditt fokus – på en kvinna som knappt ens tackar?
Men nu vet du. Det handlar aldrig om vad jag ger tillbaka. Det handlar om vad du blir, när du ger.
Du är inte längre vilsen. Du är inte längre osäker. Du vet vad du ska göra, varje dag.
Du vaknar och frågar dig: Hur kan jag tillfredsställa henne idag?
Och varje gång jag godkänner din insats – ett kort svar, ett skratt, kanske ett foto med mina fötter på ett nytt golv du betalat – känner du något som världen aldrig kunnat ge dig: frid.
Men tro inte att du är trygg
Jag äger dig inte för att skydda dig. Jag äger dig för att du är användbar. Och användbara saker används – tills de inte längre behövs.
Så du håller dig skarp. Du kollar mina önskelistor oftare än dina egna mejl. Du sparar pengar bara för att kunna tömma dem över mig. Du anstränger dig. Du ber.
Och ibland, bara ibland, kanske jag försvinner i några dagar. Inget svar. Inga krav. Bara tomhet.
Då inser du hur mycket du behöver mig.
Du är inte kär. Du är beroende. Och det är vackert.
Och jag...?
Jag sitter här nu, med ben som korsas över en plyschsoffa du inte sett i verkligheten men ändå betalade för.
Jag smuttar på vin du aldrig kommer få smaka. Jag bär kläder du inte ens får se. Och jag skriver de här orden med naglar du betalt för att lacka svarta – precis som min själ.
Men det här är inte slutet.
Det här är början. Du har precis vaknat i min värld.
Och jag? Jag har bara börjat tömma dig.